Vagrant Story Original Soundtrack

Ett välkänt faktum är att spelbranschen expanderar. För varje dag som går växer utvecklingsteamen i personalstyrka, medan nästan varje nytt projekt innebär satsningar i miljonklassen. Vilket således innebär att företag som till exempel Square Enix nästan uteslutande lägger ut de riktigt stora pengarna på säkra kort, i det här fallet Final Fantasy. I det klimat som råder idag hade de knappast vågat satsa på ett så relativt smalt spel som det ambitiösa Vagrant Story, som med facit i hand kanske inte blev någon försäljningssuccé, även om kritikerna blev överförtjusta (bland annat kammade det hem 40/40 i världens mest sålda speltidning Famitsu, vilket endast en handfull titlar mäktat med genom åren).

På sina håll och kanter har Hitoshi Sakimotos soundtrack till Vagrant Story hyllats lika friskt som själva spelet, stundtals har det till och med utropats till ett av spelmusikhistoriens riktiga konstverk. Men hur mycket jag än lyssnar på Vagrant Story OST så har jag svårt att stämma in i hyllningskören. I mina öron låter detta i stora drag snarare som ett sämre och mer nedtonat Final Fantasy Tactics OST, som Sakimoto skrev tre år tidigare tillsammans med Masaharu Iwata.

Vagrant Story är en så kallad ”dungeon crawler”, alltså innehåller det till 90 % utforskning av mörka grottor samt utrotning av alla fulingar som gömmer sig där. Detta speglar av sig på soundtracket till stor del, och Sakimoto behärskar tyvärr inte riktigt den typen av kompositioner som bäst beskrivs som närmast ambient bakgrundsmusik av det mörkare slaget. Under själva spelandet så uppfattade jag dock att Sakimotos laborerande med harpor, körer och perkussionsinstrument resulterade i en väldigt distinkt ljudbild som passade upplägget perfekt. Detta stämmer visserligen fortfarande, men jag hade inget minne av att den var så här tråkig.

Man ska inte ta ifrån Sakimoto att Vagrant Story OST ger ett väldigt genomarbetat intryck, men det hjälper inte när enformigheten är så påtaglig. När man lyssnat igenom den nästan tolv minuter långa, och förvisso imponerande, ”Climax of the Graylands Incident” så har man i princip hört allt som de båda skivorna har att erbjuda. De diverse bossteman som dyker upp till och från är annars de låtar som klarar sig bäst här. Framförallt ”Wyvern” och ”Dullahan” har Sakimotos förträffliga fingertoppskänsla med pampiga melodier som erinrar om de största stunderna på Final Fantasy Tactics OST.

För mig som ändå vandrat igenom stora delar av lösdrivarens historia så är det bekymrande att det är så pass få spår som får mig att minnas tillbaka till spelet. Ett konstaterande som inte känns som ett alltför gott omdöme. Att betyget ändå blir knappt godkänt är att det, som så ofta annars, finns lysande undantag. ”Opening Movie” bygger på en snygg, orientalisk melodislinga som gör att låten sticker ut från resten av materialet, och dessutom målar upp bilder av den sensuella (ja, faktiskt!) öppningsfilmen. Bäst är ändå ”Reminiscence”, som spelas under spelets kanske enda riktiga gåshudsögonblick. Det är pianoballader som denna som trots allt övertygar mig om att Hitoshi Sakimoto är rätt man att förvalta legendaren Nobuo Uematsus arv i det kommande storspelet Final Fantasy XII.

Av Niklas Lundqvist [2006-05-01]