Phantasmagoria

Om man tittar i ordboken så får man reda på att fantasmagori betyder bländverk eller gyckelspel. Är alltså denna skiva inget annat än en skojbluff? Nja, man ska nog inte gå på utseendet eller namnet i första hand, utan istället lyssna.

Phantasmagoria är såvitt jag vet Nobuo Uematsus enda icke-spelrelaterade musikskiva. Det kan vara fördelaktigt för de som har fördomar, respektive onödig tilldyrkan för musik som råkat förekomma i TV- eller datorspel. Eftersom det inte är någon sentimental historia eller actionscen kopplad till Phantasmagoria så tillåts musiken berätta fritt. Och vilken fantastisk saga sedan!

Det är verkligen vad man kan kalla för ”musik utan gränser”. Tio sånger, mestadels framförda med hjälp av synthar. Det finns även något piano och en och annan akustisk gitarr och lite flöjt. Tyngdpunkten ligger, visserligen taktfullt svävande, men ändå med stor vikt, på melodierna. Det är sådana här melodier som folk söker bland obskyra power-metalband och surfpopgrupper från 60-talet. Eller kanske inte förresten.

Det är ingen världsomvandlande skiva. Snarare världsfrånvändande som uppmuntrar till fantasivärldar. Till tre av sångerna förekommer diktläsning. Mycket bra och fina texter, i alla fall av översättningen att döma. Också svävande. I övrigt är det tunt med vokala utsvävningar, förutom lite syntkörer och visslingar och en fullkomligt egensinnig sånginsats.

Musiken är tryggt förankrad i välkända rytmer, men svävar ibland upp bland molnen med förbluffande smidig lätthet och ger en underbar känsla av att inte sätta punkt och nå sitt mål. Och när den japanske kastratsångaren tar i för fulla muggar och sjunger ”I'm a lie” och ”call me love” (?) eller så är det kanske något annat, blir man förvånad. Den sången, ”Final Fantasy”, är faktiskt den enda som har sitt ursprung i spel, då melodin är hämtad från Final Fantasy-temat (överraskning!). Tryggt men mångbottnat. Så beskriver vi Phantasmagoria, som av andra personer har beskrivits som ”easy listening”. Och det stämmer till viss del, den är både vacker och allvarlig men samtidigt ytterst lättlyssnad. Bland de mest omedelbara låtarna finns ”Angel Hands” och ”Dogs on the Beach”. Den sistnämnda lämpar sig högst väl att gå och vissla på. En liten underlig grej är extraspåret där någon läser en dikt på ett ytterst främmande språk till Nobuo. Efter en stund börjar poeten tala i tungor, kan man tro. Helt galet.

Alltså, ingenting att headbanga till, men högst intressant. Inget sockersött, snarare sötsurt med en lätt eftersmak av blågröna moln. Kravodlad och kravlös New Age. Lillfingersmozart. Bagatell i börsvärlden. Lycka på hösten. Alvedon mot Techno. Osmöriga rymdballader. Melodi³. Rockklubbarnas mardröm. Uematsu på allvar. Allt detta och faktiskt inget mer.

Av David Wallgren [2001-10-28]