David om onsdagen den 14 juni

De absoluta musikaliska höjdpunkterna under konsertkvällen för min del var ”Sedge Tree” från Shenmue och introt från Mega Man 2 spelat av Powerplay. Frågan är om inte Powerplay stod för flertalet av hitsen under kvällen, ett mer lyckat förband får man leta efter. Kungliga Filharmonikerna och kören spelade alla låtarna väl, men vissa låtar är det inte lätt att göra full rättvisa. Temat från Shenmue lyckades de pricka perfekt - den vackra inledningen med harpa övergick i något av det maffigaste som någonsin spelats på en scen - vilket resulterade i fem minuters konstant gåshud. För min del var det ingen annan låt som kom i närheten av styrkan i Shenmue, men resten av konserten var ändå klart njutbar.

Kom bland annat på mig själv att tänka ”oj!” av lätt förundran mitt i ”Frog’s Theme” i Chrono Trigger/Chrono Cross-medleyt. Att höra en låt som denna på en plats som denna spelad av en sådan orkester var totalt otänkbart för ett par år sedan. Nu har jag inte lyssnat så värst mycket tidigare på Chrono-musiken, men medleyt var tveklöst ett av de bästa, mest varierade och välarrangerade på konserten. Även trumslagaren Rony Barrak, som inledde med ett imponerande solo på lerkruka, satt och vaggade med halvslutna ögon till de lugnare partierna av Yasunori Mitsudas tidlösa melodier.

En annan given höjdpunkt var Zelda-medleyt, vars huvudtema var inspirerat av den långsamma introversionen från det första spelet i serien, och liksom Mario-medleyt och Morrowind var det orkestrerat av Jonne Valtonen. Positiva överraskningar från spel jag inte är så insatt i sedan tidigare var annars Kingdom Hearts, Riddick, Sonic-medleyt och den kraftfulla musiken från Halo och Battlefield. Kanske är man för luttrad, men det mest spännande från Final Fantasy-serien var nog svängiga Chocobo-medleyt som Arnie Roth dirigerade med ett leende på läpparna. Temat från Apidya var en stabil låt, men hade hoppats på ännu mer Hülsbeck-love, nu när han tagit sig ända från Kalifornien till Stockholm.

De stora tv-skärmarna förtar enligt min åsikt lite av musikupplevelsen och kändes för det mesta helt onödiga. Konserthuset är inte större än att man ser hela orkestern ändå, och inzoomningar på enstaka musiker kan förvisso kännas befogat, men efter ett tag tröttnar man faktiskt lite. Stundtals glimrar det dock till även på skärmarna - det är fängslande att se hur publikfavoriten Rony Barraks fingrar egentligen rör sig och Sonic-spelens böljande banor, World of Warcrafts mäktiga scener och Shenmues stämningsfulla passager bidrar med ännu en dimension. Då Link gjorde en svärdsnurr till tonerna av Dark World gick ett sus genom publiken, men i övrigt tycker jag som sagt att de alltför uppseendeväckande skärmarna ofta var i vägen för den välljudande musiken - men blunda och du hör magi.

Det överraskande extranumret var väl inte så himla överraskande, men Blue Dragon visar ändå på ett fint sätt upp Uematsus lekfulla sidor. Vilket passar fint då Play känns som ett lekfullt projekt där målet är att glädja alla som älskar spelmusik. Det breda urvalet av låtar gör nog att ingen blir helt och hållet tillfredsställd, men jag kan inte tänka mig att någon gick hem missnöjd. Som en manifestation för acceptans av spelmusik var det ett viktigt första steg, som en happening för alla redan inbitna var det årets höjdpunkt. Från Powerplays inledande toner till det avslutande andra extranumret ”One-Winged Angel (Again)” kändes Konserthuset som en enda stor gemenskap med målet att ha en underbar kväll - och det hade vi verkligen!

Av David Wallgren [2006-06-20]