Andreas om onsdagen den 14 juni

Bra, bättre, bäst.

Sitta på ett tåg i fem timmar, för att ta sig till huvudstaden från Göteborg, kändes halvsegt. Men oj vad det var värt det! Dessutom pratade jag både med finländare och en engelsman som tagit sig till Stockholm tack vare Play-konserten, så vem är man att klaga egentligen...

Efter vi i Spelmusik.net-gänget, tillsammans med våra kompisar, samlat ihop oss utanför Konserthuset - minglat runt, skakat tass och kramats med gamla bekanta - var det dags att knö sig in i foajén för att lyssna till Nintendo-musik framförd av Powerplay. Stämningen var på topp, och taket ville ibland lyfta när alla retro-freaks jublade loss till klassiska tongångar från spel som Zelda, Mega Man, Castlevania m fl. Fastän jag stod ganska långt bak, och knappt såg skymten av de som spelade, mer än från min digitalkamera som jag höll upp så högt jag kunde, var det kul att få, ja åtminstone höra dem live.

Klockan hade blivit närmare åtta, Powerplay stod och snackade med lite folk som tackade för spelningen, och självklart var man tvungen att tacka själv. De nickade till lite när de såg våra namnskyltar. De undrade vad som hände efter konserten, om det var nåt officiellt på G, och i så fall om vi skulle ses där, eller kanske gå ut och ta en öl efteråt. Ingen av oss visste, så vi fick se, kom vi fram till.

Nu ringde det in till den stora salen och de som inte redan hunnit ta sig dit hade ont om tid. Stod i toalettkön när det började ringa, men det var inga problem. Ringde in en andra gång, men då var vi redan på väg till våra stolar, så inget missades.

Efter vi satt oss ner, förövrigt på riktigt schyssta platser, dröjde det inte länge förrän en massa folk började jubla. Såg då att Nobuo Uematsu var på väg in mot oss, bara två rader längre ner. Rätt kul. Den raden var tydligen reserverad för kompositörerna, för där satt även Chris Hülsbeck, våra svenska kompositörer, och en massa annat viktigt folk...

Lite tid gick, och dirigenten Arnie Roth dök upp bland symfonikerna. Blev jubel och ståhej. Förstod varför. Han såg rätt cool ut. Det var han också. Karisman lös när han för fulla muggar dirigerade de strax över 100 symfonikerna.

Konserten började med en öppningsfanfar skriven av Nobuo Uematsu. Det var lite småkul när han ställde sig upp i mörkret, för att ta emot ovationer. Ljuskillarna visste inte var han satt, så några andra killar blev upplysta istället. Men vi som satt bakom såg klart och tydligt. Nobuo skrattade mest.

Sedan var det dags för ”Liberi Fatali”, om jag inte missminner mig, musik från Final Fantasy VIII. Nu fick även kören, runt 30 personer, stämma i också. Det var härligt! Har aldrig fastnat för detta stycke, men det var, precis som allt annat, kul att höra i tappningen det bjöds på.

Jag kommer faktiskt inte ihåg ordningen på resten av styckena, men däremot tyckte jag extra mycket om ett par av dem. Shenmue. Rös. Annan härlig musik var från klassikerna Chrono Trigger och Chrono Cross. Även Sonic fick en att dra på smilbanden lite. Stycke efter stycke avverkades, och det kändes bitvis riktigt bra. Ovationerna duggade tätt, vilket inte filharmonikerna är vana vid, så de tyckte nog det var en udda upplevelse. Får hoppas de tog det på rätt sätt.

”One-Winged Angel” från Final Fantasy VII var det många i publiken som uppskattade. Den kördes till och med två gånger, andra gången som extranummer, och då i raskare tempo. Uppskattades rejält!

Efter två till två och en halv timmars musik, med en paus på runt kvarten, var det hela färdigt. Nu, eftersom jag delvis var där i mitt ämbete som skribent för Spelmusik.net (heh), hade jag möjlighet att få träffa kompositörerna och få saker och ting signerade. Men jag väntade tillsammans med en kompis istället, medan brorsan tog tillfället i akt och tog med sig min keps m.m. för att få signerat.

Tiden gick ... och gick. En timme senare undrade man vad de höll på med där inne, då de andra som gått in, bara efter en kvart kom ut igen. Johan och min bror var kvar och pratade tydligen med ansvariga för kvällen. När det i princip bara var vi kvar, fick Johan frågan om han ville följa med på efterfest, där ungefär hälften av symfonikerna dök upp, tillsammans med de flesta kompositörerna (jag tror att det bara var Hülsbeck som fattades). Där pratade vi om hur vi och de upplevt kvällen. Var en skön känsla att kunna gå bort till Uematsus bord - och skåla. ”Skål!” - sa Uematsu.

Klockan var två nånting. Det var inte mycket folk kvar. Dags att gå. Eftersom Daniel, Christopher och jag skulle ta X2000 tillbaka till Göteborg kl. 5.55 var vi glada över att ha slagit ihjäl lite tid, och på vilket sätt...

Av Andreas Collvin [2006-06-20]