Play 2007: Niklas recenserar

Jag vet inte om det beror på att jag under samma dag som Play kom tillbaka till Stockholm börjar känna av vad som ska visa sig vara en ovanligt envis förkylning eller om det är för att överraskningsmomentet är borta – men den euforiska känslan jag upplevde för ett år sedan vill inte riktigt infinna sig under uttåget från Konserthuset.

Föregående års Play var av en mer hitbetonad karaktär, där man uppenbarligen försökte vara så många som möjligt till lags genom att spela musik ur de allra mest kända spelserierna genom tiderna. I år gick man på en annan, lite smalare linje. Exempelvis spelades bara en (förvisso väldigt lång) Final Fantasy-låt, att jämföra med hela fyra stycken förra året. En mindre publikfriande inställning behöver inte vara fel väg att ta, men det blir problem då de flesta av de obekanta låtarna mest känns småputtrande, snarare än att vara överväldigande positiva överraskningar. Det mediokra huvudtemat från The Darkness låter exempelvis som något Danny Elfman kunde ha skrivit i sömnen, vilket känns ganska ospännande. Och hur lyckades utvecklarna till Anno 1701 muta in sig i repertoaren? Undantaget är Nobuo Uematsus tema till Lost Odyssey, som lovar mycket gott inför det kommande storspelet.

Beslutet att några publikfavoriter från ifjol återkommit har fått en del kritik, men jag tycker det är helt rätt. Till att börja med var det givet att Akira Yamaoka med sin elgitarr skulle få göra ”Theme of Laura” rättvisa efter den misslyckade tolkningen från förra året. Men samtidigt har han skrivit så otroligt mycket bra musik genom åren att ett Silent Hill-medley nog skulle ha varit mer på sin plats. Angående Metal Gear Solid, Super Mario och Legend of Zelda så känns det schysst att ge dem som missade konserten ifjol chansen att äntligen få höra dessa klassiker. Personligen så var åsynen av några av mina vänners upprymda reaktioner till Metal Gear Solid-temat kanske det bästa med hela kvällen.

Det stora problemet med årets upplaga av Play är som jag ser det avsaknaden av lite livligare och fartfyllda nummer. När det utsökta Castlevania-medleyt mot slutet trummas igång och sedan kulminerar i flera riktigt mäktiga orgelslingor så blir man inte bara imponerad, utan även överraskad. Annars består låtlistan mest av lite lugnare bitar, som ibland lutar åt det segdragna hållet. Shadow of the Colossus är kvällens enda riktiga undantag på den punkten, just eftersom den musiken gör sig så bra i det här arrangemanget. Jag efterlyser annars mer lekfullhet, som då Rony Barraks närvaro förgyllde det livfulla Chrono-medleyt ifjol.

Avslutningen ”Dancing Mad” är inte heller den felfri. Eftersom soundtracket till Final Fantasy VI tillhör mina absoluta favoriter så är jag kanske extra kritisk, men jag tycker inte riktigt att det fungerar som det bör. Visst är det ett piggt grepp att ta in metalbandet Machinae Supremacy under de rockigare partierna, men som det är nu får de stå sysslolösa under stora delar av låten, vilket är lite synd. Kanske skulle man ha satsat på ett arrangemang i stil med det på första Black Mages-skivan istället? Dessutom är mixningen rent bedrövlig, vilket gör att kören dränks i hårdrocksgitarrerna under finalen. ”Dancing Mad” må vara ett enastående verk, men en lika klockren avslutare som ”One-Winged Angel” är det inte. Och apropå avslutningar så är det obegripligt att man inte förberett ett ordentligt extranummer att spela efter att de stående ovationerna ropat in dirigenten Arnie Roth igen. Att köra slutet på ”Dancing Mad” en andra gång känns lite snålt.

Nu låter jag kanske orättvist negativ, men med den lysande första konserten i minnet så får nog Play årgång 2007 räknas som ett mellanår. Jag ser dock redan fram emot nästa års Play, särskilt då lite insiderinformation som vi fått ta del av berättar om vilket känt namn som beräknas närvara då...

Av Niklas Lundqvist [2007-06-11]
Foton © Michael Finnermark