Joystick 2.0: Johan recenserar

Efter att ha framfört en unik konsert på Stortorget i Malmö sensommaren förra året var det dags att gå vidare, att flytta in i värmen i Malmö Konserthus och spela nästan dubbelt så mycket spelmusik jämfört med förra gången. Producent Orvar Säfström bestämde tidigt i produktionen att skippa bildskärmar, sådana som på spelkonserter ofta används för att visa filmsekvenser ur spelen. Han frågar sig varför man ska sitta och titta snett uppåt under konserten istället för att rikta uppmärksamheten på orkestern som framför musiken. Jag håller med och det fungerar uppenbarligen att locka folk utan vare sig stora skärmar eller någon vidare stor reklamkampanj. På torsdagskonserten var det nästintill fullt i konsertsalen och på fredagen utsålt. På torsdagen skymtades många pensionärer som troligen hade årskort på konserthuset och var nyfikna på vad detta var för spektakel. Jag hoppas att de upptäckte någonting nytt.

Pong-solo och världspremiär

Konserten inleds med ett blipp och ett blopp. Ljuden kommer från Orvar, som inte bara är producent utan även konferencier. Han går ned mot scenen, ackompanjerad av publikens jubel. Ett blipp. Ett blopp. Sedan tar en berättelse om Orvars tv-spelsbarndom vid och vi får veta att ljuden kommer från hans allra första tv-spel, Pong. Inför konserten och i pausen fanns det möjlighet att prova på just Pong. Det representerade 70-talet, medan The Way of the Exploding Fist på Commodore 64 stod för 80-talet, Final Fantasy VII för 90-talet och Guitar Hero II för 2000-talet. Det sistnämnda var tveklöst mest populärt, medan jag mest roades av att för första gången prova på Pong (även om det i själva verket inte var original-Pong). Det fanns även montrar med gamla spel som The Last Ninja och spelklenoder som Suikoden II. Det fanns även en vägg fylld med alla spel utgivna av Electronic Arts från starten 1982 fram till 2005.

Efter Orvars alldeles egna Pong-intro berättar han att han inte riktigt klarar det här själv. Malmö Symfoniorkester får ta över och konserten inleds på riktigt med ”Helghast March” från Killzone. Det är stycket som både inledde och avslutade den magiska konsertkvällen på Stortorget i augusti förra året. Kompositören Joris de Man var då på plats i Malmö och återkom till Joystick 2.0. På fredagskonserten fick han ta emot publikens jubel och det mycket välförtjänt, för maken till mäktigt stycke när det framförs live får man leta efter. Efter ”Helghast March” bjuds vi även på en liten bonus från Killzone - ”Intro Level 10”. Att välja ut låtar till en konsert är inte helt lätt och det belyser Orvar. Han och musikbibliotekarie Magnus Johansson var inte alltid helt överens - ibland handlade valet om ett bra spel med enligt Magnus ointressant musik, eller så var det tvärtom - ett dåligt spel med intressant musik. Untold Legends: Dark Kingdom är ett av de mer udda inslagen och det är säkert ett intressant stycke att framföra, men ingenting som direkt tilltalar mig. Då blir det betydligt mer spännande raskt därefter. Suikoden har aldrig tidigare framförts på en spelkonsert och att få höra ett så fint stycke som ”Into a World of Illusions” två kvällar i rad var helt fantastiskt. Arrangemanget var mycket bra och soloviolinisten Malin Nyström spelade strålande. Suikoden var utan tvekan ett av de stora ögonblicken på Joystick 2.0.

Dirigenten Charles Hazlewood hade rest från Storbritannien för dessa konserter. Maken till vaken dirigent har jag aldrig tidigare upplevt. Charles var helt underbar att skåda - han bokstavligt talat slingrade sig igenom vissa partier och när det var dags för körsång såg det ut som att han själv stod för hela körens sångstämmor. Charles, du är varmt välkommen att dirigera fler spelkonserter i Sverige.

Klassiska toner

För de inbitna var det troligtvis Nintendo-medleyt som stod som favorit inför konserten. Det inleddes storstilat med Super Metroid och fortsatte sedan med sköna toner från Star Fox. Vidare till Castlevania som här bestod av ett helt nytt och vågat arrangemang av ”Vampire Killer”. Låten må gå snabbt i spelet, men i orkesterversion skulle jag föredra ett något lugnare tempo. Super Mario och Zelda är nästan måsten på en spelkonsert och levererar som alltid. Zelda var pampigt och bra framfört och gav som alltid rysningar.

Kow Otani har vi här på sajten hyllat för hans soundtrack till Shadow of the Colossus. Inför nästan varje stycke på konserten berättar Orvar Säfström om spelet som musiken kommer ifrån och det är så klart extra skoj när man själv har upplevt det. Shadow of the Colossus väcker känslor, men även musiken i sig är så oerhört bra att den står på egna ben. Medleyt vi får höra är ihopsatt som en upplevelse från spelet. Först ”Sign of the Colossus” som spelas innan man möter en viss koloss, sedan ett av spelets allra starkaste och mest kraftfulla stycken, ”Revived Power”, och avslutningsvis ”End of the Battle”. Jag har länge drömt om ett stridsmedley från Shadow of the Colossus och hoppas fortfarande få höra det på en framtida konsert, men så som de tre utvalda styckena var ihopsatta så är det bara att blunda, lyssna och njuta. Arrangemangen var nästan på pricken desamma som i originalinspelningarna, men allt spelades i ett lugnare tempo, vilket gjorde det väldigt stämningsfullt. Sista stycket följdes av några sekunders total tystnad i konsertsalen. Det var ett stort ögonblick.

Att Halo-serien säljer otroligt bra är det nog få som har undgått. Att spelen når sådan framgång beror kanske inte på musiken, men den bidrar så klart en stor del till känslan. I september var jag på Halo-konserten i Stockholm och här på Joystick 2.0 spelas fyra av de bästa styckena från den konserten. Innan dess berättar dock Orvar om kriget mellan spartaner och perser och drar paralleller mellan det och historien i Halo-serien. ”Unforgotten” är en nyfunnen favorit, Halo-temat funkar alltid bra live och ”Finish the Fight” är ett grymt pampigt stycke som har bra kontrast mellan lugnt pianospel och fullskaligt orkesterblås.

På Stortorget i Malmö förra året var en av höjdpunkterna ett unikt medley med Commodore 64-musik. Samma lekfulla komposition fick vi här återigen höra. Commando och The Last Ninja är superba, M.U.L.E. underhållning på hög nivå och Monty on the Run en stark avslutning. Arrangören Jari Eskola har gjort ett mycket bra jobb och det här medleyt är utan tvekan att föredra framför det som spelades på Play-konserten i somras. En intressant iakttagelse jag gjorde under Commando-delen var ett en äldre man som satt till vänster om mig tog en titt i konsertprogrammet just då. Kanske var det en tillfällighet, kanske lockade musiken fram nyfikenheten. Orkestern njöt av att framföra dessa klassiska låtar och det syntes extra tydligt på en brett leende cellist. På Joystick förra året fick vi höra en svit från Spider-Man 3-spelet eftersom Malmö Symfoniorkester då nyligen spelat in soundtracket som dessutom komponerades av svenske Tobias Enhus. Det var då ett ganska långt stycke - nu fick vi höra en något nedkortad version. Inledningen är bra och låter mycket Spider-Man, men sedan blir det lite väl långrandigt.

Secret of Mana är för många ett kärt minne från Super Nintendos storhetstid på 90-talet. För mig är det inte spelet som har väckt känslor eftersom jag inte har spelat det, men Hiroki Kikutas underbara musik har däremot satt sina spår. Pianoinledningen av ”Fear of the Angels” är ett av de bästa ögonblicken i Malmö Konserthus båda två konsertdagar. När Orvar presenterar BioShock är det som kvällens mest vågade framförande. Inledningen är ”Cohen’s Master Piece” på piano. Det är ett mycket fint och avancerat stycke som pianisten Izolda Lindberg-Suslak framför på ett alldeles strålande sätt och det får mig att önska fler soloframträdanden på framtida spelkonserter. De följande BioShock-styckena är verkligen annorlunda. Lite Psycho-vibbar - stundtals låter det mer som orkestern sågar än spelar. Detta var mycket riktigt ett av de mest vågade inslagen, men också ett av de man efteråt minns väldigt väl.

Fantastisk avslutning

”Ingen spelkonsert är komplett utan musik av Nobuo Uematsu”, utbrister Orvar - och det har han rätt i. Alla spelkonserter jag har varit på (och det har blivit ett par stycken nu de senaste två åren) har innehållit musik skriven av Uematsu. Huvudtemat till Final Fantasy VII är en personlig favorit och det framförs här på ett strålande träffsäkert sätt av Malmö Symfoniorkester. Det blir fler än en rysning under det här framträdandet. Sedan avslutas alltsammans med kraftfulla ”Liberi Fatali” från Final Fantasy VIII. Det är nästan så att jag lyfter från stolen - med andra ord en bra uppvärmning inför de mycket välförtjänta stående ovationer som följer. På torsdagskonserten blev det inget extranummer, men på fredagskvällen bjöds vi, efter ett antal minuters applåderande, på en repris av inledningsnumret ”Helghast March” från Killzone. Det blev samma inledning och avslutning som på Joystick förra året och en fin avslutning.

Konserterna i Malmö är verkligen unika så till vida att de är helt och hållet svenskproducerade. Joystick 2.0 är något av det bästa jag har upplevt i konsertväg och framtiden för spelkonserter i Sverige ser efter det här väldigt ljus ut.

Av Johan Köhn [2007-11-19]