Distant Worlds: Music from Final Fantasy
Johan recenserar

Det var tack vare Nobuo Uematsus musik till Final Fantasy-spelen som jag började intressera mig för spelmusik. Sedan någon gång på 90-talet har jag ägnat allt mer tid åt att både lyssna på och senare även skriva om musiken som ackompanjerar mitt liv. Att få uppleva premiären av den första världsturnén med musik från Final Fantasy var riktigt stort. Det är kanske svårt att förstå hur lyckligt lottade vi i Sverige är. För några år sedan drömde jag om att någon gång i framtiden få höra operastycket ”Maria and Draco” framföras på en scen i Sverige. Det var så klart bara en dröm, som väl aldrig skulle uppfyllas? Den 4 december 2007 visade sig den drömmen bli till verklighet. Nobuo Uematsu har tidigare kanske inte själv förstått hur stor han är, men efter otaliga Final Fantasy-konserter har han nog insett att det inte bara är i Japan hans musik är älskad. Det var en vacker syn att se alla hyllningar till honom efter konserten. Men vi tar det från början.

Skratt och tårar
Konserthuschefen Stefan Forsberg välkomnar oss alla till Stora salen och berättar om hur konserten och skivinspelningen blivit möjlig. Sedan ges en vink om att han gärna ser publiken återvända till konserthuset för att uppleva något av det ordinarie programmet - och med gratis inträde kanske det lockar en del. Arnie Roth presenteras och får som väntat en dundrande applåd. ”Liberi Fatali” börjar bli välbekant men är en stark inledning och sedan länge en personlig favorit. ”To Zanarkand” är en av senare års starkaste Uematsu-kompositioner och att många har djupa känslor både för spelet Final Fantasy X och dess musik märks. På bänkraden framför noterar jag en berörd själ torkandes sina tårar. Även om orkesterarrangemanget är bra hade jag gärna sett ”To Zanarkand” framfört på solopiano.

Låten som följer väcker kanske snarare skratt än tårar - innan ”Don’t be Afraid” inleds får vi via den numera näst intill obligatoriska vita duken följa en konversation från Final Fantasy VIII ackompanjerad av ljudeffekter, däribland hundskall, från spelet. Huvudkaraktären Squall springer med sina kompanjoner över en bro och i samma ögonblick som en stridssekvens inleds höjer Arnie Roth dirigentpinnen och en liveversion av det storslagna stridstemat ljuder i Stora salen. Där och då fungerar filmsekvenserna riktigt effektfullt och det blir svårt att hålla sig från att stampa takten.

”Aeris’ Theme” spelas och vi får se Cloud och Tifa i lekparken i Midgars slumområde. Cloud rör sig helt plötsligt väldigt skumt och en del av publiken har då svårt att hålla sig för skratt. Det är vid sådana tillfällen jag önskar att all koncentration var på orkestern som framför musiken istället för på en projektion. Annars var det svårt att tala emot att använda filmsekvenser på den här konserten, för det finns så många fina klipp att visa från Final Fantasy-serien.”Love Grows” tillsammans med delar av slutfilmen från Final Fantasy VIII samt avslutningen på ”Final Fantasy Theme”, då vi får se fåglar flyga upp mot skyn i Final Fantasy XII, är de två vackraste. Musiken från de första tre spelen i serien är inte så uppmärksammad och därför var det väldigt fint att ta med ett medley med musik från just de delarna. De som har lyssnat på skivan Final Fantasy Symphonic Suite visste redan att Nobuo Uematsu skrev mästerliga stycken redan från början, men kanske bidrog den här kvällen att fler fick upp öronen för fantastiska stycken som ”Matoya’s Cave” och ”Rebel Army”.

Kära vänner
Efter att ha hört mycket spelmusik framförd av en fullskalig symfoniorkester är det uppfriskande när solister medverkar. Per Skareng spelar gitarr i ”Dear Friends” och ”Vamo’ alla Flamenco” och gör det stilfullt. Jag älskar enkelheten i ”Dear Friends” och det är helt rätt att ta med en sologitarrist i detta stycke - faktum är att det skulle ha fungerat utmärkt med endast Per på scenen. Han klarar det timingsmässigt krävande stycket bra och bidrar till en av kvällens finaste stunder. Det var bara att sluta ögonen och njuta. ”Vamo’ alla Flamenco” är ett av de stycken som sticker ut mest i Final Fantasy IX. Tempot är stundtals rasande och jag förundras, precis som när jag hörde musiken i spelet, hur Uematsu lyckas slänga ihop en galen flamenco bara sådär. I båda gitarrstycken hade jag gärna sett en något högre ljudnivå på gitarren. Första akten avslutas med en personlig favorit, ”Final Fantasy Theme”. Det är egentligen den perfekta avslutningen på en konsert och det är klassisk Uematsu när han är som bäst.

Precis som ”Opening ~ Bombing Mission” i digital version inleder Final Fantasy VII stod den orkestrerade versionen för en storslagen öppning på andra akten. Allmänna Sången hade hittills inte haft alltför mycket att göra, men i ”Fisherman’s Horizon” bjöds vi på en fin insats. En av de tveklöst största stunderna den här kvällen var när ”Memoro de la Stono” framfördes fantastiskt bra och sopranen Elisabet Strid sedan sjöng ”Distant Worlds” bättre än sångerskan i originalversionen. Jag anser melodin var en av de bästa Uematsu har skrivit, men har alltid tyckt att sången i detta stycke känts lite påklistrad. Elisabet gjorde den dock så pass bra att det den stunden inte gick att värja sig. ”Theme of Love” är en smäktande ballad som jag faktiskt tröttnat lite på genom åren, så här njöt jag för en gång skull nästan mer av filmsekvensen som visades på duken.

Arnie Roth svänger loss och tycks njuta som mest när hans egenarrangerade ”Swing de Chocobo” framförs. Jag har aldrig varit någon större beundrare av Chocobo-temat, men visst är Arnies storbandsarrangemang svängigt och lekfullt som få. Öppningstemat från Nintendo DS-versionen av Final Fantasy III kanske får en del att upptäcka den alldeles utmärkta musiken från den tredje delen i serien. Tillsammans med den fina filmsekvensen blir det inte sämre. Final Fantasy VIII har kärleken som tema och här är det musikaliskt i ”Love Grows” det tydliggörs. Tillsammans med väldigt vackra sekvenser från slutscenerna i spelet frambringar Kungliga Filharmonikerna, med en duktig pianist i spetsen, starka känslor.

En opera rakt in i hjärtat
Avslutningen blir den bästa jag någonsin har upplevt. Ett över tio år gammalt spel till en konsol med tekniska begränsningar när det gäller det musikaliska. Nobuo Uematsu får i uppdrag att skriva musik till ett operastycke, utan att någonsin ha lyssnat särskilt noga på sådan typ av musik. Som vanligt lyckas han ändå få till något unikt och när man hör ”Maria and Draco” i spelet blir man helt paff av dess storslagenhet och genialitet. Att arrangera detta stycke och framföra det på en konsert var så klart givet och det gjordes redan i Japan 1994. Nu, 13 år senare, framförs det i Sverige och blir för mig den största stunden hittills i ett konserthus.

I en recension av en konsert kanske det inte är vanligt att man tackar folk, men nu är det faktiskt på tiden att göra det: jag vill tacka Elisabet Strid, Fredrik Strid och Johan Schinkler som gjorde kvällens i särklass bästa framträdande. Det är ingen tvekan om att det här förtjänar en stående ovation. Eller kanske tre. Så blir det och efter några minuter kommer Arnie Roth återigen in på scenen och säger att alla väl redan vet vad det blir för extranummer. De flesta tänker ”One-Winged Angel”. Arnie ser lurig ut och utbrister ”Terra’s Theme!”. Jublet som följer är öronbedövande och man kan höra att många blir glatt förvånade. Den klassiska introsekvensen från Final Fantasy VI tonas upp på den vita duken och när Nobuo Uematsus namn listas utbryter applåder. Sedan visar det sig att produktionsteamet har gjort sin egen creditlista till det klassiska introt och applåderna fortsätter - en för varje namn. Tyvärr dränks delar av ”Terra’s Theme” på grund av det, men man får samtidigt förstå att många vill applådera alla de som gjort konserten möjlig. ”One-Winged Angel” sätter sedan punkt för en helt strålande konsert.

Tack vare att det endast framfördes musik från en spelserie blev det ett väldigt flyt under hela konserten. Final Fantasy är musikaliskt den enligt mig starkaste spelserien och det kombinerat med ett bra framförande och en fantastisk stämning i en oerhört vacker konsertsal kan bara inte gå fel. Förutom någon otakt här och där och en lite väl tydlig miss av kören i slutet av ”One-Winged Angel” finns det inte något att anmärka på.

Jag ser gärna en repris av Distant Worlds. Det finns så otroligt många bra låtar att välja bland att det inte skulle vara några som helst problem att göra både en och två uppföljare. Nobuo, du är varmt välkommen tillbaka till Sverige - och glöm då inte det där arrangemanget av ”Ending Theme” från Final Fantasy VI som vi snackade om.

Av Johan Köhn [2007-12-11]